Ja, så känns det faktiskt.
Kan inte fatta att jag fortafarnde känner mig som nyförälskad fastän det gått mer än 1,5 år nu.
Det är så läng tid och ändå så kort.
Det känns som om det var så längesen, men jag vet att det inte är länge.
Det finns så mycket som jag vill säga, så mycket som jag känner och tänker.
Tror att det blir tydligare nu, när jag haft tid för mig själv att verkligen sakna dig.
Mer tid än på länge.
Som du sa, det är nog nyttigt för oss.
Men jag håller fast vid mitt svar.
Bara för att det är nyttogt måste jag väl inte tycka om det?
För i ärlighetens namn så vill jag inte vara hemma själv.
Det är inte det samma utan dig.
Det känns fel att det är tyst, att inte kunna fråga vad du gör, att du inte är här.
Missförstå mig rätt, det är skönt att vara själv, jag behöver det lika mycket som du gör.
Förmodligen borde vi vara ifrån varandra mer, mycket mer än vad vi är.
Men det är ingen lockande tanke.
Tror jag vet varför med, för jag förknippar det med hel fel saker.
Så förlåt Honey för att jag är gnällig och grinig, förlåt för att jag inte såg så possitivt på de här dagarna och för att jag gjorde en alldeles för stor grej av det.
Och tack för att du finns här för mig.
Det betyder så mycket.

Tack Alexandra och Johanna och Caroline för att ni har stått ut med mitt gnäll och tjöt, för alla vänliga ord trots att jag måste varit skitjobbig. Det var i alla fall skönt att få prata med er allihop. Ni vet vart jag finns om ni behöver mig!

Nu ska jag sluta vara så känslosam och gå och lägga mig.
Kanske kan lära mig det här med att vara ensam någongång med, bara inte just nu.
Nattinatt, sov gott.