Efter filmen så var det ju dags för bussen hem, alltid lika hemskt.
Först väntan i kylan, för ikväll var det kallt.
Sen den fulla & trånga bussen, lyckades dock få sittplats.
Och det värsta av allt fulla små ungar som skriker & gapar och beter sig som fan.
Jag hatar dem!
Överallt ska de vara, skrika hora, subba & moget!?
Vaddå moget, ni är ju helt omogna hela bunten!
Dräggfulla påväg till en fest ngnstans fast ingen vet vart, eller vems fest det är eller om det ens komemr gå att komma in. Hela kvällen har det letats fest och nu äntligen är de på väg ngnstans. Och då måste en tjej åka hem klockan 12, vaddå hem klockan 12 jag ska faaan inte alls hem klockan 12, jag vet inte ens vart jag ska sova! Nehe, men du ska ju sova hos mig och hon ska hem klockan 12. Jaha, vi ska fan inte alls hem klockan 12. ÅHHHHH!
Jag är så trött på det, för det är alltid samma sak varje gång.
Och jag sitter bara där på min plats och hoppas att ingen jävel ska se mig, då kanske ingen börjar bråka, om jag bara biter ihop och är tyst lite till så kan jag vara förbannad och trött sen, inte där, inte då.
Men är det verkligen så roligt att vara så full & borta att man inte vet vart man ska, till vem eller varför?
Att man skriker & gapar, alla nyktra sitter och tittar, undrar och skäms.
Jag menar, är det nödvändigt att kalla sin kompis för hora, skrika till har du problem eller? över hela bussen?
Jag kanske är tråkig, jag kanske börjar bli gammal men inte fan gör jag så i alla fall.
För ärligt talat, man kan ha kul ändå jag lovar, jag festar också, bara inte så...

Ber om ursäkt för mitt lilla utbrott men jag är sjukt trött på det här och på att åt vilket håll jag än kollar så står det en liten tjej och blänger på mig som om jag snott hennes kompis & hånglat upp hennes pojkvän. Jag åker ju bara buss, jag sikter i om hon tycker att jag är ful eller vad hon nu tjötar om bakom min rygg fast tillräckligt högt för att alla som vill ska höra om de fortfarande orkar lyssna. Jag kommer inte sakna den här delen av stan det minsta när vi flyttar, inte någonting. Och jag var tvungen att få ur mig det här, så om du har läst så här långt så ber jag om ursäkt för alla svordomar och en helt osammanhängande text. Men det är min blogg & det här är mina känslor, så det kanske inte är så farligt ändå?! ;)